University of Minnesota utmanar med Active Learning Classrooms

Klassrummet är långsmalt med rejält tilltagen takhöjd. Längs med väggarna står 14 grå runda bord. Vi befinner oss i det fem år gamla Robert H Bruininks Hall, enligt vissa, University of Minnesotas själ och hjärta. En byggnad för framtidens undervisning nästan uteslutande ägnad åt ALC och den enda av sitt slag i hela USA, förmodligen i hela världen. Vid de runda borden undervisas ungefär 20 000 studenter varje läsår.

Active Learning Classroom är framtiden. Jag fick min verkliga aha-upplevelse när några studenter inför en presentation hade bjudit in en student med den sjukdom som vi undersökte. Jag kom på att jag egentligen bara borde flytta mig ur vägen för studenterna. --------------------- Robin Wright, Professor i cellbiologi och genetik, University of Minnesota

Just den här salen sväljer över 120 studenter, nio vid varje bord. Borden är var för sig uppdelade i tre sektioner, med tre studenter vid varje sektion. Mitt i klassrummet står en station med en dokumentkamera och en kontrollpanel – en kateder 2.0. Vid den står biologiprofessor David Matthes och gör några sistaminutenjusteringar på sin dator medan studenterna strömmar in. Han ska strax leda två timmar av en grundkurs i biologi. Studenterna slår sig ned kring de runda borden, som har mikrofoner, högtalare, styrenheter och eluttag. Projektionsskärmar pryder väggarna och en whiteboard hänger intill varje bord. Professor Matthes hälsar alla välkomna och drar i gång lektionen.

Anledningen till att biologistudenterna överhuvudtaget har denna lektion är dock en annan professor – Robin Wright, vice ordförande vid biologiutbildningsfakulteten vid University of Minnesota. Det är hon som gjort aktivt lärande till ett av universitetets kännetecken. Och detta, ett Active Learning Classroom, är det första steget in i framtiden, menar hon.

– Jag skulle säga att min resa mot modern undervisning började för 30 år sedan. Jag hade blivit professor och skulle börja undervisa, hålla föreläsningar. För varje timme jag föreläste lade jag ned 18 timmar på förberedelser för att göra det perfekt och för att kunna svara på varje fråga som eventuellt dök upp. Men två saker hände – studenterna misslyckades på mina prov och de tyckte att det var tråkigt att gå på mina kurser.

Robin Wright förstod inte vad som var fel. Det enda hon kunde komma fram till var att något inte stod rätt till hos studenterna.

– Jag var väldigt orättvis när jag tänkte så. Jag försökte ändra mitt sätt att föreläsa och jag lät dem utföra experiment – de ville trots allt bli forskare – men det hjälpte inte.

Pedagogiskt uppvaknande

Robin Wright fick ett uppvaknande efter att ha upptäckt litteratur om pedagogik. Det var inget som ingick i kurslitteraturen när hon läste till cellbiolog.

– Jag insåg att det jag gjorde under mina föreläsningar var att upprepa det som stod i kursböckerna. När det var dags för prov så skulle studenterna använda denna kunskap till problemlösning, men det hade de ju inte övat på. De hade bara pluggat in informationen. Det var jag som lade 18 timmar på att organisera informationen åt dem, i stället för att de lade 18 timmar på att lära sig använda kunskapen, säger Robin Wright.

Det var mot slutet av 90-talet som hon började dela in sina studenter i grupper, en metod som hon hade läst skulle fungera. Studenterna fick själva göra research och presentera vad de hittat.

– Jag fick min verkliga aha-upplevelse när några studenter inför en presentation hade bjudit in en student med den sjukdom som vi just då undersökte. Jag tänkte att ›det här är att ge informationen i kursboken ett ansikte‹. Jag kom på att jag egentligen bara borde flytta mig ur vägen för studenterna.

Interaktion ersätter passivt lyssnande

Det finns forskning som visar att den som är sämst lämpad att utbilda en förstaårsstudent är en professor. Avståndet i kunskap är helt enkelt för stort. Teorierna kring aktivt lärande rimmar väldigt bra med det. Ryggraden i den nya formen av lärande är nämligen studenternas interaktion med varandra. De ska lära sig tillsammans och hjälpa sina kamrater rätt. Vid en föreläsning sitter studenten ned, lyssnar och antecknar.

Aktivt lärande innebär att du hela tiden resonerar. Läraren berättar egentligen inget, han eller hon ställer frågor. Informationen från kursböckerna har studenterna redan läst in sig på när de kliver in i klassrummet. Tiden kring de runda borden går i stället åt till att använda kunskapen för att svara på frågorna och hjälpa klasskamraterna att förstå.

– Om du har studerat exempelvis litteratur eller sociologi har du förmodligen jobbat så här länge. Det finns många sådana diskussionsbaserade ämnen. På andra områden har det varit väldigt bekvämt för de inblandade att hålla föredrag i en aula, säger David Langley, utbildningsexpert vid University of Minnesotas center för utbildningsinnovation.

Langley och hans avdelning arbetar med att hjälpa professorer att bli bättre lärare.

– Det är klart att aktivt lärande sätter en större press på studenterna. Du måste prata inför klassen och argumentera för det du säger. Det tar lite tid att bli bekväm och självsäker i det, säger han.

Omvälvande förändring för lärare

Mark Decker är kollega med Robin Wright på biologiundervisningsfakulteten. Han brukar inleda varje ny kurs för förstaårsstudenter med att förklara att kursen kommer att »koppla om deras hjärnor«.

– De blir först ganska rädda: ›Vad menar han?‹. Men jag fortsätter betona, att deras hjärnor kommer att vara fysiologiskt annorlunda när vi är klara med kursen. För det är sant. Det är lite jobbigt, men när de är klara så kommer de att tänka annorlunda, de kommer att kunna problematisera information och sätta den i sammanhang på ett sätt de inte kunde innan.

I dag är Mark Decker en flitig förespråkare för aktivt lärande, men han erkänner att så inte alltid har varit fallet. Precis som de flesta andra professorer levde han med övertygelsen om att den egna kunskapsbanken bäst förmedlades genom att han pratade och andra lyssnade.

– Jag är ju så fantastisk, det är klart de lär sig av mig, säger han med ett skratt. Jag inser ju i dag att mitt sätt att föreläsa var att sätta mig själv i fokus, inte studenterna.

Första gången Decker klev in i ett ALC var en skräckupplevelse, minns han. Det var att släppa den totala kontroll han alltid haft.

– Även om det är inför hundratals studenter så är en föreläsning en trygg miljö för oss. Jag bestämmer helt. Jag säger inte att det är kaos i Active Learning Classrooms, men det är en ny upplevelse varje gång.

Förbättrade resultat och nöjda studenter

Vi sitter och följer David Matthes grundkurs i biologi. Han har lämnat sin kateder 2.0 och satt på sig en mikrofon. Hans röst hörs tydligt ur högtalare vid varje runt bord. Det vi bevittnar är på sätt och vis en föreläsning. Den stora skillnaden är att Matthes hela tiden utmanar studenterna med frågor om hur en DNA-sträng är uppbyggd. De har redan läst informationen, nu vill han att de ska hjälpa honom att rita upp svaret.

– Bord fyra, vad ska jag rita här? frågar han.

De nio studenterna kring varje runt bord har särskilda uppgifter som roterar mellan lektionstillfällena. Ena dagen sköter en student whiteboarden, andra dagen datorn, tredje dagen mikrofonen, och så vidare. Frågorna ställs heller inte specifikt till en student, men en student för bordets talan. Kör de fast hjälper resten av gruppen till. Samarbetet är det viktiga. Grupperna är också noggrant sammansatta enligt en vetenskaplig modell.

– Vi gör lite som i Harry Potter – kategoriserar studenterna och säger var de ska vara, säger Robin Wright.

Studenterna får inför kursen svara på en enkät med frågor om allt från ursprung till hur de skulle beskriva sig själva. Sedan matchas de med varandra för att gruppernas dynamik ska bli perfekt. Det måste finnas ett stöd inom gruppen, samtidigt som det måste vara studenter av olika ursprung. Det är så man tvingar fram de bästa diskussionerna, menar Robin Wright. Diskussioner som ibland leder till frågor som är så bra att hon och kollegorna måste säga »jag vet inte«. Otänkbart i en tidigare föreläsningsmiljö.

– Men jag skulle vara obekväm i en vanlig föreläsningssal i dag, säger David Matthes till oss efter avslutad lektion

Sista timmen har han inte sagt något alls inför hela klassen. Han och kollegan Sue Wick har gått runt bland borden och svarat på specifika frågor medan studenterna ägnat tid åt grupparbeten.

– Det är inte lika lätt med grupparbeten i en traditionell föreläsningssal. Och du hinner aldrig ge feedback på så många studenters egna arbeten. Men när de jobbar i grupp så här, då går det, säger Matthes.

Han själv började undervisa i en grundkurs i biologi i aktiv lärandemiljö, men behöll en andra kurs i cellbiologi i en föreläsningssal. Ganska kort därefter övergav han föreläsningssalen helt och hållet.

– Jag flyttade allt till aktivt lärande och jag har inte ångrat mig en sekund.

Det är något med Active Learning Classrooms som gör att informationen fastnar. Och jag ser dessutom att studenterna är gladare. --------------------- David Matthes, Professor, University of Minnesota

Resultaten har heller inte låtit vänta på sig.

– Jag mätte kunskapen hos studenterna före ett prov och efter ett prov i en vanlig föreläsningssal. Sedan flyttade jag hela kursen till en aktiv lärande-miljö och mätte på samma sätt. Det visade sig konsekvent att studenterna lärde sig dubbelt så mycket med aktivt lärande. Det är något med det som gör att informationen fastnar. Och jag ser dessutom att studenterna är gladare.

Krävande för studenter och lärare

Det var 2007 som University of Minnesota byggde sina två Active Learning Classrooms i källarlokaler som inte användes. Robin Wright och Mark Decker var några av de första som började översätta sina föreläsningar till aktivt lärande-lektioner.

– Jag minns tidigt att Robin stod inför en biologiklass och berättade om hur viktigt det var att hantera problem i team när en student helt plötsligt ställde sig upp. ›Jag trodde det här var en kurs i biologi – sluta slösa vår tid med det här‹, sa studenten, berättar Mark Decker.

Han tänkte att Wright skulle skicka ut honom efter en avhyvling, men fick i stället bevittna sant pedagogiskt lugn.

– Robin fann sig och svarade ›nej, det här är inte en kurs i biologi‹. Hon tog en konstpaus för att det skulle sjunka in. Sedan sa hon ›det här är en kurs i att bli biolog”. Studenterna är ibland som barn och vi som föräldrar. De förstår inte just då varför vi gör vad vi gör, men i efterhand kan de säga ›nu fattar jag!‹.

I dag är det sällan, för att inte säga aldrig, som studenter ställer sig upp och protesterar mot aktivt lärande. I mångt och mycket eftersom varje student som i dag läser på University of Minnesota har gått en rundtur på skolan och sett och hört vad aktivt lärande går ut på.

– Vi utmanar studenterna att jobba hårdare under lektionerna, så är det. Men de flesta har än så länge bara en eller några få kurser som bygger på aktivt lärande. Frågan är förstås vad som händer om alla kurser är lika utmanande? Kanske kommer studenterna ta färre kurser per termin, eller så börjar de säga ifrån när omfattningen av uppgifterna blir för stor, säger David Matthes.

Enligt David Langley är det dock olika hur lärare väljer att använda ALC. På University of Minnesota finns det inga krav på att de måste anpassa sina pedagogiska metoder. Vissa gör bara minimala ändringar i föreläsningarna, vilket förstås inte ger samma effekt.

– Jag har tillbringat 60 timmar i de här rummen. Sett 15 lärare inom 9 discipliner. Långt ifrån alla tar vara på möjligheten som erbjuds. Vi brukar säga att utrymmet uppmuntrar dig att lära ut på ett nytt sätt, men det tvingar dig inte. Utbildare bestämmer själva hur de vill använda sin tid i rummen. Vissa står bara vid podiet och studenterna sitter med sina datorer utan interaktion. Men det kan också vara som i biologiklassen ni besökte i dag – interaktivt och problem- och frågebaserat, säger han.

Det är lite jobbigt, men när de är klara så kommer de att tänka annorlunda, de kommer att kunna problematisera information och sätta den i sammanhang på ett sätt de inte kunde innan. --------------------- Marc Decker, onkolog och professor i evolutionsbiologi, University of Minnesota

Det finns ledarskapsteorier som säger att företag som inte anpassar sig till en samarbetsorienterad kreativ skapandemiljö kommer att ha svårt att överleva i en mer konkurrensdriven framtid.

– Näringslivet säger ofta i undersökningar att ›vi behöver folk som kan jobba i grupp‹, säger David Langley och menar att mervärdet i aktivt lärande är just den förmågan.

Uppföljningar har dessutom visat på bättre studieresultat, begreppsförståelse och problemlösningsförmåga än vid traditionell föreläsningsundervisning. Robin Wright säger å sin sida att det inte bara handlar om att kunna leda grupper utan också om att vara en bra gruppmedlem.

– Grupper med olika tänkare kan ge fantastiska resultat inom alla ämnen. Jag hoppas att framtiden ser ut så, och då kommer de här studenterna förstås att komma ut i arbetslivet bättre förberedda.

Hon menar att även om mycket utbildning i USA nu flyttar till nätet så finns det inget som kan slå en miljö där människor träffas i grupp.

– Jag tror att det handlar om allt från feromoner till att vi är sociala varelser. Det händer något med oss när vi ses på riktigt – vi beter oss annorlunda.

Vad är då nästa steg?

Jag tror att det kommer bli mer aktivt lärande inom de närmaste 10–20 åren. Vi vet att den här modellen är mest effektiv, forskningen finns där. Nu ska den bara implementeras, säger Mark Decker.

ALC var absolut något som lockade mig just hit. Och det fungerar, det är bra att prata med sin grupp och diskutera fram saker. Jag skulle gärna ha fler lektioner här inne. Föreläsningar kan vara så tråkiga, här flyger två timmar i väg. --------------------- Sydney Baum-Haines, Ekologistudent