När Rolex Learning Center invigdes i februari förra året, låg hundratals färggranna japanska sittsäckar från Muji i en stor hög precis innanför entrén. Arkitekternas tanke var att studenterna själva skulle bestämma var de ville sitta i den två fotbollsplaner stora, spektakulärt böljande biblioteksbyggnaden. De tänkte att det kanske skulle ta ett par veckor innan studenterna inrett huset, hittat sina favoritställen och skapat sina mötesplatser.

Det tog ett par timmar.

– Det är fantastiskt att se hur vi människor agerar när det inte finns några regler för hur man ska röra sig eller för vad utrymmen ska användas till, säger Lionel Pousaz, kommunikationsansvarig på EPFL, den tekniska högskolan École Polytechnique Fédérale de Lausanne i Schweiz. Runt omkring honom i högskolans signaturbyggnad halvligger studenter med datorer i knäet, pluggar, vilar och diskuterar. Kafeterian är full med folk – studenter, lärare, affärsmän i kostym och turisttanter på besök. Rolexcentret har blivit precis den succé som man hade hoppats på: en livgivande mötesplats på en skola som tidigare varit en stängd, halvsovande studiefabrik.

För att greppa problemen som EPFL tidigare haft med ett öde campus, får man gå tillbaka till 1968. Efter studentprotesterna det året började man i många europeiska städer att bygga universiteten en bit utanför stan.

Därför byggdes EPFL på en åker femton minuters bilväg från Lausannes centrum, med utsikt över Genèvesjön och Alperna. Bostäderna fanns kvar inne i stan och studenterna hade inga naturliga mötesplatser på campus.

– Man ville undvika nya studentprotester och tänkte väl att här ute kunde de kasta potatis i stället för sten, säger Lionel Pousaz skämtsamt. Följden blev att studenterna kom hit för sina studier, men sedan tog de metron tillbaka till livet i stan. Kvar låg ett övergivet campus.

VILLE HÅLLA KVAR VID DET UNIKT EUROPEISKA

Lionel Pousaz har arbetat på EPFL i tre år. Han är schweizare men har tidigare arbetat i USA, på University of Michigan. Den amerikanska collegeupplevelsen delar han med många andra på EPFL, och det är också därifrån som inspirationen till ett 24-timmars, levande campus kommit.

– Amerikanska universitet visar att det är avgörande för vetenskapens utveckling att man möjliggör för studenter att mötas på ett informellt vis. Många tror att vetenskap är något organiserat, men det är det inte. Den uppstår av en slump när en datavetare möter en marknadsekonom. De talar olika vetenskapliga språk, men när de möts börjar de skapa idéer. Möjligheten till detta saknas på många europeiska campus. EPFL ville hitta den dynamiken, men samtidigt hålla kvar vid det unikt europeiska, säger Lionel Pousaz.

EPFL har därför medvetet och i ungefär 15 års tid arbetat aktivt med stora och små insatser för att befolka campus. Kulturella evenemang, marknader, musikfestivaler, nya studentbostäder, pubar och restauranger med längre öppettider. Listan kan göras lång.

Men den absolut största insatsen är Rolexcentret.

Idén att bygga ett nytt gemensamt bibliotek kom just för att EPFL:s tolv institutionsbibliotek isolerade folk snarare än lät dem mötas. Man fick statligt bidrag för att bygga, men skolans eldsjäl och rektor Patrick Aebischer ville åstadkomma något extra, och för det behövdes sponsorer. Rolex, bankjätten Crédit Suisse och ytterligare några stora schweiziska företag bidrog. En internationell arkitekttävling utlystes och valet föll på den japanska arkitektduon SANAA, som föreslog en enplans, böljande vit glas- och betongbyggnad med bågformade fundament och en interiör som inspirerats av parker. En signaturbyggnad, arkitektoniskt långt ifrån de fyrkantiga, uniforma, högst funktionella byggnaderna som fanns på campus sedan tidigare.

– Det första man tänker på när man ser Rolexcentret är estetiken. Den är lite svår att ta till sig, medger Lionel Pousaz. Men bågarna och det böljande golvet, som påminner om kullar, har faktiskt en funktion: att fungera som naturliga avdelare. För det finns nästan inga väggar.

I byggnaden finns bibliotek, studieplatser, kafeterior, administrativa utrymmen, bokhandel, ett labb, auditorium och så kallade studiebubblor. Och en bank. Det finns bara en ingång, vilket gör entrén till den absolut bästa mötesplatsen av alla. Besökare utifrån välkomnas också och externa företag kan boka konferenser.

BUTIKER, APOTEK OCH TANDLÄKARE

Vid en av studieplatserna sitter svenska Karin Andersson och skriver en artikel om bristen på studentbostäder i Schweiz. Hon läser ett utbytesår vid EPFL, fjärde året på arkitekturutbildningen. Hon tillbringar mycket tid i Rolexcentret och kan titta på det både med arkitektögon och med studentögon.

– Här har man kontakt med mastersstudenter från hela världen och alla fakulteter. Jag har träffat folk som pluggar robotteknik, kemi och ekonomi och haft intressanta diskussioner med dem. Alla sfärer förs samman i ett landskap. Det är som att man svävar omkring här och stöter på folk och det är högt i tak för tankarna att cirkulera, säger hon.

Hon jämför med Chalmers som hon haft anledning att fundera mycket kring, eftersom hon under 2010 arbetade med en stor studie av hur studenterna vill utforma sin framtida studiemiljö på de olika utbildningsprogrammen inom samhällsbyggnad.

– Johanneberg Science Park har samma intentioner som EPFL och satsar stort på att bli en mötesplats mellan högskola, forskning och näringsliv.

Studenternas önskemål är att kunna träffas över gränserna på ställen med bra ljus och tekniska lösningar tillgängliga. Man vill ha access till information och frihet att mötas i olika situationer – bygga, lyssna på musik och hänga med kompisar på samma ställe. Och den här byggnaden sammanfattar allt det.

Just nu pågår en tävling där Chalmers studentkår efterlyser campusutvecklande idéer. Karin Andersson ska skicka in ett EPFL-inspirerat bidrag.

– Jag tänker föreslå att man skapar någon slags miljö som är övertäckt och delvis inomhus med mycket kontakt med utomhusmiljön och dagsljuset. Vi sitter alldeles för mycket inne i våra mörka korridorer. Och att man tillåter utomhusmarknad mitt på campus, med lokalt odlade frukter och grönsaker, precis som här.

Nästa steg för EPFL är en stor satsning på studentboende. Nyligen uppfördes 300 nya studentrum mitt emot Rolexcentret. Och fler ska det bli.

– Vi bygger 500 rum till i ett nytt konferenscenter, berättar Patrick Vulliamy som arbetar med infrastruktur och studentservice på campus.

– Och eftersom vi bygger bostäder, måste vi också förbättra servicen ännu mer. Studenterna ska ju inte behöva åka in till stan för att handla mat.

Konferenscentret får därför en tillhörande galleria med butiker, mataffärer, apotek och tandläkare. Sedan tidigare finns dagis och lite längre bort ett stort sportcentrum. Snart är EPFL en egen liten stad utanför Lausanne.

UTVECKLINGSARBETET SLUTAR INTE HÄR

Åtgärderna för att göra campus attraktivt fortsätter. En kulturkommission har tillsatts med uppdraget att skapa fler kulturella evenemang och utställningar på campus. Och man fortsätter att lyssna på studenterna och göra förändringar. Skolan är populär och högt rankad, och EPFL når stora framgångar i tvärvetenskaplig och näringslivsrelaterad forskning. Man kan inte veta säkert, men det kanske är tack vare mötesplatser på campus och nöjda studenter.

– Det är svårt att mäta och analysera vad vetenskapen behöver för att utvecklas, säger Lionel Pousaz. Vårt utvecklingsarbete grundar sig mer i en fast övertygelse om vad en student behöver för att må bra i dag.

SVENSK PROFESSOR DELTAR I UTVECKLINGEN AV EPFL

När Jan-Anders Månson kom som professor till EPFL på nittiotalet var han van vid campusliv dygnet runt på University of Washington där han arbetat tidigare. EPFL visade sig vara helt annorlunda.

– Det gick inte ens att få tag på en Coca-Cola om man var här på kvällar och helger och jobbade. Det fanns ingenstans att köpa en huvudvärkstablett, inga restauranger öppna. Alla åkte hem för att äta och sedan var det ju ingen som orkade åka tillbaka, säger Jan-Anders Månson.

Han blev involverad i campusutvecklingen när han senare blev vice rektor för EPFL. Ett par av de första stegen man då hade tagit var att låta restaurangerna vara öppna längre och göra bibliotek och studieplatser tillgängligare. Sedan blev campus mer  och mer befolkat i takt med att servicen byggdes ut och mötesplatserna blev flera.

– Det måste finnas något som drar. Folk ska ha möjligheten att sitta tillsammans på kvällarna och låta tankarna löpa, flumma lite och komma med idéer som kan utvecklas. Vi ville åstadkomma sådana härdar med bra stämning.

I dag arbetar Jan-Anders Månson med forskning och utveckling av lättviktsmaterial för sport-, bil- och flygindustrin på EPFL och arbetar också tätt tillsammans med Internationella olympiska kommittén och flera internationella sportfederationer med mate-rial- och utrustningsfrågor. Han är också involverad i svenskt universitets- och näringsliv genom Vinnova, KTH och Lunds universitet. När han jämför EPFL med till exempel Lunds universitet, tycker han att Lund har en otrolig fördel.

– När universiteten, som i Lund, ligger inne i stan är det perfekt. Det andas med hela systemet och blir inte ett akademiskt ghetto.
Men han tycker att EPFL har åstadkommit storverk trots sitt läge utanför centrala stan. Mycket beror på företagsparken på campus och närheten till näringslivet. Och på Rolexcentret.

– Det är en ikonbyggnad som lockar hit folk. Praktiskt är det kanske en katastrof, mest backar och hål, men arkitektur ska inte alltid bara vara funktionell. Rolexcentret ger en luftighet och en frihet som gör det kolossalt levande – och då får man ibland göra avkall på det praktiska.

TEXT SOFIA ERIKSSON FOTO KRISTER ENGSTRÖM