Aalto Design Factory är en del av Aalto-universitetet – en ny konstellation av finska universitet som vill vara bland de bästa och mest innovativa i världen. På ett nyutvecklat campus ska studenter från sex olika institutioner – konst, design och arkitektur, kemiteknik, ekonomi, elektroteknik, teknik och vetenskap få chansen att studera, leva och utvecklas tillsammans. Visionen bygger på kreativitets- och innovationsteorier om att växelverkan och till och med motsättningar mellan människor är en grogrund för idéer utöver det vanliga.

– Ett enat campus med de flesta studenter på ­samma ställe är målet och en av våra principer för hur vi ska nå framgång – vi vill ha fler kollisioner mellan discipliner för att kunna vara så innovativa som möjligt. Aalto-universitetet är, och ska i ännu högre grad bli en finsk innovationsmotor, säger Jarkko Leinonen.

Han är ansvarig för campusutveckling och just nu mitt i en öppen arkitekttävling om hur Otnäs, universitetets huvudcampus i utkanten av Helsingfors, ska utvecklas så att miljön skapar rätt förutsättningar för studenter, forskare och företag ur de olika ämnesområdena att krocka kreativt. De flesta av universitetets totalt 20 000 studenter kommer inom en snar framtid att ha sin utbildning förlagd hit.

– Men då krävs en ganska stor förändring av området, säger Jarkko Leinonen. Gamla byggnader måste renoveras, nya måste till, tunnelbanan dras hit ut 2015 och vi måste utnyttja vår nuvarande yta bättre – skapa ett bilfritt, mer människoorienterat campus med mer service och bostäder.

GEOGRAFISK UTMANING

Men det finns krav och begränsningar att ta hänsyn till. Först och främst de geografiska. Otnäs omgärdas på tre sidor av vatten och avgränsas effektivt av Finlands mest trafikerade väg, Kehä 1, på den fjärde sidan.

– Arkitekturtävlingen handlar om att få fram innovativa lösningar för hur vi tillför 50 000 kvadrat­meter på befintligt område. Vi kommer alltså att förtäta campus väsentligt, samtidigt som vi måste vara mycket utrymmeseffektiva. Det handlar inte om att personal och studenter ska ha ett eget utrymme eller ett delat utrymme, utan om att ha ett delat utrymme eller inget alls, förklarar han.
 
Ytterligare en begränsning är ekonomin. Hur viktigt det än är med lokaler för utbildning och inno­vation, satsar man hellre på människor och utbildning. Ett tydligt beslut är att de löpande lokalkostnaderna ska vara oförändrade.

– Vi får vara innovativa där med, konstaterar ­Jarkko Leinonen. Men så är det väl för alla? Vi diskuterar detta mycket just nu, hur vi ska lösa ­ekonomin, och en linje i de diskussionerna är att komplettera den akademiska kärnverksamheten med mer kommersiell verksamhet på campus – företag som vill vara nära oss och som vi vill vara nära, verksamheter som hakar i det vi gör.

DESIGNARV ATT RESPEKTERA

Men det kanske mest känsliga är designarvet. ­Otnäs campus ritades av den finländske världsberömde ­arkitekten och designern Alvar Aalto. Den finländska naturen – skogen, stränderna och vattnet – är viktiga inslag, och de kulturminnesmärkta bygg­naderna, även om de inte är speciellt funktionella i dag, går inte att bortse i från.

– Vi vill inte förlora designfilosofin, vi vill uppdatera den. Aaltos arv är viktigt för oss, vilket också innebär att nya byggnader måste smälta in i miljön. Vi planerar inte för glamour och extravagant design, utan för funktion och skönhet i kombination.

Sammanfattningsvis handlar det om att bygga funktionellt, smart, kostnadseffektivt – och dessutom hållbart – på ett sätt som dels stärker universitetets varumärke, dels skapar en miljö som ger bästa möjliga förutsättningar för innovation.

– Vår finländska innovationsidé går ut på att man inte kan tvinga fram innovation med hjälp av miljön; däremot kan man mycket enkelt döda den med fel miljöer. Universitetet är egentligen en serviceinrättning som erbjuder förutsättningar för människors arbete och innovationskraft att utvecklas, säger Jarkko Leinonen.

Ett av de ställen på campus där man sätter innovation och samarbete i centrum är Aalto Design Factory, en av Nordens mest innovativa akademiska miljöer. När man frågar grundaren Kalevi Ekman vad som är speciellt med Aalto Design Factory, behöver han inte tänka efter.

– Framför allt är det människorna och vad miljön här får dem att åstadkomma som är kärnan. Det är inte den teknik eller de maskiner vi har tillgång till, för de är ingenting utöver det vanliga. Det är snarare vad vi inte har: byråkrati, kontorstider och annat som är ett direkt hot mot innovationskraften.

År 2008 fick Kalevi Ekman nys om ett övergivet statligt forskningslaboratorium på campus och bad om att få låna det för en veckolång studentutställning av prototyper. Nu, fyra år senare, konstaterar han att han aldrig lämnade tillbaka nyckeln utan i stället skapade en ny och välbehövd miljö på dåvarande Tekniska högskolan i Helsingfors: en experimentell verkstad dit lärare kan förlägga sin undervisning, dit studenter kan söka för att få samarbeta tvärdisciplinärt och dit företag vänder sig för att få hjälp med sin produktutveckling.

ÖPPET OCH VÄLORGANISERAT

Det gamla laboratoriet har byggts om till inspirerande och välorganiserade öppna lokaler med mängder av mötesplatser. Kök och barer är naturliga träffpunkter, liksom de allmänna utrymmena vilka  inspirerar  till lek och samtal. I denna experimentverkstad finns även mekaniska verkstäder, snickeri, stickmaskin, ett auditorium, en relaxavdelning och ute på gården en bastu på hjul.

– I hundratals år har utbildning skett på traditionellt vis i klassrum. Nu har vi i stället den här experimentytan att vara på. Inlärning sker inte bara framför en dator eller på papper, utan med praktiska övningar, tillsammans med andra, säger Kalevi Ekman.

Aalto Design Factorys huvudkurs är PDP, Product Development Project. Det är en ettårig kurs, obligatorisk för dem som läser mekanik och industridesign, men alla som vill kan söka. I början av läsåret presenterar ett antal företag var sitt produktutvecklingscase som de vill ha hjälp med. Det kan vara allt från att skapa en smart elektrisk brödskivare eller gröna rumsavdelare till att konstruera ett operatörsoberoende lokalt socialt mobilnätverk. Studenterna får ansöka om vilket projekt de vill delta i och sedan sätts grupper med rätt kompetenser ihop.

– I min projektgrupp var vi designers, olika ingenjörer, ekonomer och en medicinstudent, berättar Irena Bakic, som själv pluggar till miljöingenjör.

Hon har precis gått PDP-kursen och står i den stora maskinhallen och ser över sin packning. ­Eller sina packningar, om man ska vara rolig – hon är på väg till Uganda med sin prototyp, en vattenkran konstruerad på uppdrag av Unicef.

– Problemet i länder som Uganda är att själva handtaget på vattenkranen blir smittspridare. Det är ju ingen idé att tvätta händerna om man sedan skruvar åt kranen och blir smutsig igen. De här slår av sig själva, så de är hygieniska. De är dessutom rostfria, billiga och går att tillverka lokalt.

Nu ska hon tillbringa tre månader i Kampala för att hjälpa till att få i gång den lokala produktionen och ett bra arbetssätt. Att testa, samarbeta, dela med sig både av kunskap och resultat och vara generös med feedback är avgörande för utveckling och framgång, anser man vid Aalto Design Factory.

ALDRIG ENSAMT

Miljön här är byggd för samtal, umgänge och möten. Mest populärt är det att hänga i det stora köket. Här finns allt som behövs för att fixa mat, soffgrupper att sitta i och ett stort mat- och pluggbord upplyst av en mängd Secto-lampor. På ena väggen sitter en tv-skärm med en ständigt pågående videokonferens – Aalto Design Factory i Finland är dygnet runt uppkopplat mot filialerna i Shanghai och Australien. Från Swinburne i Australien, där det är sen kväll, vinkar studenten Andrew Fanning och säger att bara skramlet av bestick och porslin från köket på Otnäs gör att han känner sig mindre ensam.

Den som händelsevis befinner sig i köket och ändå känner sig lite ensam kan ställa sig på den speciella krampunkten, så kommer någon snabbt fram och kramas. Till exempel Peter Tapio, blivande elektroingenjör.

– Allt här är genomtänkt och innovativt. Miljön här gör att folk möts och söker sig till varandra hela tiden för att prata, fråga, samarbeta. De andra studenterna här är helt enkelt intressanta människor som det är roligt att utveckla saker tillsammans med eftersom de har kunskaper som man ofta själv inte har.

Och, viktigast av allt, tycker han: det man ägnar sig åt på Aalto Design Factory är på riktigt.

– Målet är inte alltid att göra något kommersiellt, men det vi gör är alltid verklighetsförankrat eftersom det är företag inblandade. Det motiverar oss att hela tiden komma med innovativa lösningar på problem och få feedback från den riktiga världen. Och företagen är nöjda de med – de får hjälp, riktigt bra research och kontakt med potentiella framtida medarbetare.

NY SYN PÅ INLÄRNING

Flera av PDP-projekten har också blivit kommersiella framgångar. Den spanske studenten Iñigo Flores visar stolt upp en plansch där hans projektgrupps portabla väderobservationsstation syns. Just nu pågår diskussioner om serietillverkning med uppdragsföretaget. Och i köket kan man ladda mobiler trådlöst med laddare som har integrerats i möblerna och som blivit en kommersiell succé, med till exempel stora flygplatser som kunder. Exemplen är många, från ergonomiska kranhytter till brandvarnare som är modernt designade väggprydnader.

Varje projekt som omsätts i verkliga produkter, tjänster och företag är förstås en fjäder i hatten för såväl universitetet och professorerna som Kalevi Ekman. Men uppdraget är större än så, menar han.

– Finska utbildningsministeriet och mängder av företag satsar väldigt stora summor på Aalto-universitetet. Och det gör de för att vi har ett uppdrag att förändra synen på inlärning. Vi coachar studenterna att bli mer nyfikna, vilja lära sig mer och respektera kraften i samarbetet. De är ju framtidens anställda, och målet är att de inte bara ska … jobba, utan faktiskt också tycka om det. Känna passion. I den här miljön skapas den passionen med hjälp av lagarbete och kommunikation, och möjligheter uppstår tack vare de planerade och oplanerade mötena med andra.

TEXT SOFIA ERIKSSON FOTO KRISTER ENGSTRÖM