Huvudbyggnaden vid KTH:s campus på Valhallavägen, ritades av arkitekten Erik Lallerstedt och stod färdig 1917. Då i stadens ytterkant, idag mitt inne i centrala Stockholm. En ståtlig arkitektur och inte helt enkel att bygga om i och med att den är kulturmärkt och får därför endast ändras varsamt. Utmaningarna till trots, det är de äldre byggnaderna som kommer först i åtanke när Sigbritt Karlsson ska rangordna vad hon gillar allra bäst med campusområdet.
– Jag tycker att det bästa med detta campus är de här gamla miljöerna. De vackra tegelhusen, grönskan och borggården.
Sigbritt Karlsson var själv student på KTH och doktorerade där 1988 och blev professor i polymerteknik 1999. Hon minns att hon som ny vid lärosätet fick en speciell känsla när hon klev in på campus för första gången.
– Det är speciellt. Det inger ju en respekt med ett lärosäte som funnits i över 200 år. Många studenter och forskare har gått före och det är många upptäckter som har gjorts här genom åren.
Kan den pampiga fysiska utformning spela roll för hur KTH uppfattas och för vilka studenter ni lyckas attrahera, tror du?
– Ja, det tror jag verkligen. Till stor del positivt, men det är klart att en baksida kan vara att det i viss mån avskräcker. Man känner historiens vingslag och vissa tänker kanske - är detta något för mig? För oss blir det därför viktigt att mjuka upp campus med andra värden och att man känner sig hemma här. Om man åker till Cambridge, eller Oxford, så känner man sig som en del i ett större sammanhang. Kan vi förmedla det till våra studenter också så vore det väldigt bra.
KTH är ett lärosäte med flera campusområden. Förutom Valhallavägen, där merparten av studenterna studerar, finns även campus i Kista, Södertälje, Flemingsberg och Solna. Varje kunskapsmiljö har sin särskilda prägel. De fyra mindre områdena har en högre närvaro av företag och andra aktörer på eller i nära anslutning till campus, något som Sigbritt Karlsson gärna skulle vilja se mer av även på Valhallavägen i Stockholm.
– Det hade varit bra om fler företag och andra aktörer etablerade sig här också. Idag finns förvisso en del offentliga aktörer och myndigheter i närheten. Vi har exempelvis Försvarshögskolan, Stockholms konstnärliga högskola nära och Patent- och registreringsverket i närheten. På det sättet finns ju en viss koppling mellan campus och samhället i övrigt. Men jag skulle gärna se mer.
KTH arbetar tillsammans med Akademiska Hus med en campusplan. Där tecknas de långsiktiga visionerna för ett campusområdes utveckling och eventuella utmaningar för framtiden identifieras. En sådan är enligt Sigbritt Karlsson digitaliseringen och hur man som lärosäte ska förhålla sig till det.
– En utmaning är ju digitaliseringen och balansen mellan det fysiska mötet och det digitala. Vi behöver fundera kring vad campus kan erbjuda som inte går att få framför sin skärm. Jag tycker att vi måste komma förbi det här som man sa tidigare om att allt blir digitalt och att vi inte kommer behöva hus som tidigare. Vi är människor och vi trivs med att vara tillsammans med varandra. Däremot ska vi se till att det finns digitala lösningar som ytterligare ett sätt att lära.
En internationell trend är att ställa om traditionella och mer statiska hörsalar till flexibla rum som går att anpassa till olika undervisningsformer och för ett mer aktivt lärande. Något som även Sigbritt Karlsson vill se mer av på Valhallavägen, men där den känsliga miljön och de arkitektoniska värdena måste tas i beaktande.
– Allt från vilka färger vi får lov att använda är reglerat. Där behöver vi ju hjälp med hur vi utifrån våra förutsättningar kan använda våra lokaler på bästa möjliga sätt. Jag tycker ändå att när vi och Akademiska Hus väl sätter oss ned tillsammans för att hitta en lösning så kan en förändring ske ganska snabbt.
Jag träffade nyligen Stefan Bengtsson, rektor på Chalmers. Jag bad honom skicka med en fråga till dig. Han undrar om du tror att ni kan samarbeta kring just detta - hur man ska skapa framtidens undervisningsmiljöer för ingenjörer.
– Haha, ja! Det skulle jag tro att vi kan! Det är en fråga som vi behöver jobba med båda två, att utifrån de salar vi har hitta lösningar som vi vill ha i framtiden. Föreläsningssalar tar in många studenter. Att ändra dem till flexibla salar där man exempelvis ena stunden kan ha ett labb, nästa stund titta på en inspelad föreläsning. Vi vill åstadkomma förutsättningar för ett mer aktivt lärande där man snabbare kan ställa om från en undervisningssituation till en annan.
Vad tror du att det kan handla om för lärandemiljöer som ni behöver i framtiden?
– Ingenjörsutbildningar exempelvis behöver få utrymmen där de kan jobba mer fysiskt med händerna. Maker space kallas det nu, verkstad hette det tidigare. Ingenjörsutbildningen är en utmanande utbildning intellektuellt, då är det bra att kunna hänga upp det på något mer handgripligt också. Vi har en del utrymmen idag. Arkitektur har exempelvis en verkstad. Men vi tänker mycket kring maker space och att vi vill få in fler ytor av den typen på campus.
Vilken roll vill du att Akademiska Hus ska ta i den omställningen?
– Bidra med expertis och fakta på det här området, så att vi kommer ifrån tycke och smak och i stället utgår från vad som verkligen fungerar.