Tre experter delar med sig av sina perspektiv på idrottens och motionens roll i akademin. Jan Lindroth är en av dem.
JAN LINDROTH,
PROFESSOR I IDROTTSHISTORIA
Inte bara de gamla grekerna såg idrotten som en viktig pusselbit i en människas akademiska helhetsutveckling. Idrott och motion har under en längre tid varit viktiga inslag även i den lärda världen i Sverige. Det är något som Jan Lindroth har belägg för efter 50 år av forskning inom idrottshistoria. År 1992 blev han Skandinaviens första professor i ämnet.
− Redan på 1600-talet sa man i Europa att ”de lärdas ohälsa förklaras av hjärnans oförtrutna arbete och kroppens ständiga vila”, berättar han.
På den tiden stod ridkonst, voltige, fäktning och dans på schemat på universiteten i Lund och Uppsala. Sverige hade fått stormaktsställning och man ville inte vara sämre än universiteten på kontinenten, där fysiska kroppsövningar, så kallade exercitier, var en självklarhet för en fullständig akademisk utbildning.
I Sverige och övriga Skandinavien fick aldrig traditionen av akademisk tävlingssport fotfäste på samma sätt som i exempelvis USA eller Storbritannien. I stället har motion stått i förgrunden som del i den akademiska intressesfären, ett synsätt som växte sig särskilt starkt under 1700-talet. Motion och hälsa var också ledmotivet för Linggymnastiken, som slog ner som en bomb i Sverige på 1800-talet och satte Gymnastiska centralinstitutet (GCI) i Stockholm, en föregångare till Gymnastik- och idrottshögskolan, på världskartan. GCI:s grundare Per Henrik Ling låg bakom Linggymnastiken, vars huvudsyfte var att skapa balans mellan kropp och själ med hjälp av disciplinerade rörelsemönster.
− Linggymnastiken är den svenska idrottshistoriens mest unika företeelse och var starkt knuten till den högre utbildningen. Den användes framför allt i undervisning och blev det officiella kroppsövningssystemet i många länder, vilket höll i sig i 100 år, fram till mitten av 1900-talet, berättar Jan Lindroth.
År 1928 införde läroverken ämnet ”gymnastik med lek och idrott” fyra timmar i veckan. Tidigare än så, vid sekelskiftet 1900, diskuterades det på Sveriges lärosäten om att göra universitetsidrotten obligatorisk. Den övergripande ideologin om studenternas frihet hindrade slutligen denna idé från att slå igenom. Studenterna organiserade sig i stället i frivilliga idrottsföreningar och anordnade akademiska mästerskap. Jan Lindroth förklarar att dessa aktiviteter i slutet av 1960-talet fick ge vika för motionsidrotten. Tävlandet i sig ansågs fult enligt den tidens politiska vindar. Idrottens sätt att rangordna människor var inte förenligt med den socialistiska ideologins tankar om jämställdhet.
− Bland annat därför deklinerade den akademiska tävlingsidrotten i den svenska idrottshistorien. Motionen däremot har hållit i sig än i dag som viktigt inslag ute på landets universitet och högskolor.
TEXT LINDA KARLSSON ELDH FOTO PETER JÖNSSON
Jobbar som: Pensionerades 2007, men är fortfarande aktiv som forskare.
Bakgrund: Disputerade 1974 på avhandlingen Idrottens väg till folkrörelse, var byrådirektör för Riksarkivet under många år och är en av grundarna till Svenska idrottshistoriska föreningen.
Aktuellt: Förra året publicerades hans bok ”Idrotten under 5 000 år”,
nu ägnar sig Jan Lindroth åt att forska om idrott och utrikespolitik.